sluggernochshego

Det är många gånger jag känner mej utanför mängden av människor. Jag undrar ofta hur dom tänker inför en handling, hur dom planerar och prioriterar. Jag kan låta folk vara som dom är, jag är inte så värst kräsen och är väldigt härdad. Men ibland vill jag absolut insolera mig i mitt rum, framför min dator och välja vad jag ska få veta om folk och fä. Ett exempel: Hur kan man vara otrogen? Om man vill kela, kyssa eller dunka på en annan person än den man påstår sej älska, bör man inte göra slut då?? Kan dom människorna vakna upp brevid sin "älskade" nästa morgon och viska att dom älskar den? Kan dom leva vidare som om inget hänt bara? Utan skuldkänslor? Kan dom stå ut med sej själva utan att vilja krypa ur sitt skinn?? Jag förstår inte?! Är jag dum?.. Aldrig skulle jag kunna leva i den sitsen. Jag klarade inte ens av en misstänksamhet om det. Stalkers, otrogna svin, lömska lögnare. TVI er hemska människor utan hjärta!

Väldigt snart ska jag göra rätt för mej. Jag ska vara en ärlig vän, även om jag ska stå där ensam och naken efteråt, men med äran i behåll. Jag tänker inte vara som du. Jag tänker inte rädda dej denna gång.


Förresten, har ni funderat på att dom som bär stilen med sjal, dreads, färg-extrema kläder, basker eller liknande, dom slåss aldrig? Eller har jag fel?


Mitt hjärta är inlåst och nyckeln är svald.