sluggernochshego

Fjällen ska jag berätta om senare. Säger bara nu att vi hade det bra och är hela men blåa!
Idag efter att ha kommit tillbaks till jobbet efter 10 dagars semester, var rätt skönt btw!, men när klockan blev elva gick jag upp till min käre mormor och morfar. När jag kom innanför dörren såg jag på en gång att lilla taxen Bertil inte alls mådde bra. I vanliga fall stiger han upp direkt, sträcker på sej, skäller lite och viftar på svansen. Men han lyfte bara på huvudet från sin välanvända korg och hostade till en gång, och la ner huvudet igen när han konstaterat att det var jag, mer än så orkade han inte. Mormor sa på en gång att han var nära att kvävas i natt och att han var jätte dålig så jag fick inte lyfta upp han som jag alltid gör annars. Sen också att morfar skulle in idag kl.14 med honom till djursjukhuset och "sen får vi se om vi har någon Berra kvar.." .. Gråten växte i halsen. Jag satte mej ner och klappade ömmt hans sträva päls och kände hur han hyperventilerade. Han såg sliten ut. Min hals började nästan krampa. Han är ju som min hund, han kan inte dö? Han är våran bortskämda bebis, våran pälse-pojke, våran Sir Börtil. När morfar kom hem ställde Bertil sej upp, det såg kämpigt ut, han ville fram och hälsa honom välkommen hem som vanligt, men hann bara två steg tills han stog och hostade så han nästan kräktes. Morfar kom in i köket och drog efter andan med två tårar som rullade ner för kinderna. Han lyfte upp den stapplande lilla hunden och satte han i soffan bevid mej. Han la sej trött o belåtet mot mitt lår. Mina tårar gick inte att hålla inne längre.. Vi får hoppas på det bästa, på det bästa för Bertil, vilket det än blir, om jag får ta i hans päls igen eller inte.
Jag försöker ändra mitt tankesätt men det är förbannat svårt när sånt här läggas till på ens axlar.


STORYN OM VARFÖR JAG BLIR TÅRÖGD NÄR LOPPAN SÄGER KICKAN:
När jag var liten, möjligtvis runt 10 år gammal, stod jag i dörröppningen till mormors vardagsrum på julafton och hör min moster kasta ur sej "Hörde ni förresten att hunden i Björkeby dog igår?".. Mitt hjärta stannade. Mina ögon möttes av mammas. Hon stelnade till, harklade sej och nickade åt min moster bestämt. Hon vände sej om och där stod en späd liten flicka bakom henne, stel och med vidöppna ögon. Jag smyger iväg i hopp om att ingen ska följa efter. Jag går ner i källaren och gråter så jag inte kan andas. Jag försöker vara tyst. Jag försöker sluta hyperventilera. Mamma kom och frågade hur det var fatt, hon visste att det var känsligt. Men jag ljög, jag sa att jag hade ont i magen. Sen grät jag aldrig riktigt ut över hennes död. Hon, Kickan, var min favorit. Jag grät, oftast i smyg, varje gång jag satte mej i bilen och skulle åka ifrån henne. Hon var inte min hund, hon var mina sysslingars, men aldrig har jag varit så fäst vid ett djur. Vi sprang alltid på öppna fält på sommaren, vi var utomhus tills sängdags, jag tröttnade aldig på henne, jag kliade och pratade alltid med henne när hon var mörkrädd på äldre da'r.. Jag kan inte skriva hennes namn utan att gråta. Jag kan inte höra hennes namn utan att gråta. Jag har inte kommit över det än. Jag vet inte varför. Jag har alltid velat ha en svart labrador, precis som henne, och kommer nog alltid vilja ha det..