sluggernochshego

Satan så anti jag blivit mot känslor och närhet! Exempel: På BugRun i helgen satt vi i ett hyfsat stort tält med en jäkla drös, nästan 15 pers maybe. Skrattar, dricker öl och umgås. Vissa var mina polare, vissa hade jag aldrig sett tidigare. Killen brevid mej lutar sej över mig för att samtala med en tjej på andra sidan mig - trodde jag ja !! Plötsligt åker en hand upp längs låret på mej och tar mig på det privata. Utan förvarning ens! Första smällen fick han i bakhuvudet, den andra så hårt jag kunde i ansiktet på honom - en klockren sådan. Mina ögon måste blivit svarta! Jag har aldrig slagit någon så hårt förut..
Jag vill inte ha någon nära, samtidigt som jag kanske behöver det. Är jag för rädd kanske? Har folk som folk är mest skrämt mig? Har jag skrämt mig själv? Vill jag ha någon som passar mig perfekt att vara lycklig med egentligen?  Jag saknar mycket men kommer inte göra något åt det. Jag är min egen och aldrig ska någon bestämma över mig, då går det som det gick.
Jag tror mig visst ha lärt mig en del efter allt krångel. Jag tänker steget längre nu för tiden. Eller har jag bara fått mig en våg av sunt förnuft över mig? Kalla det vad ni vill, men på den fronten har jag mognat iaf. Kanske så pass att inte ens Du lyckas.
Ikväll blir det en sväng till Trosa med systeryster - hamnen, glass och longboard.

I'm not gonna do one more thing now. Just catch me !